men herregud! SPÖKEN

Vart har mitt liv tagit vägen?!

JAG ÄR UTSATT!
Spöken eller andar av något slag förföljer mig vart jag än går. Inte ens kul!
Det har nått till den punkt att jag ORKAR INTE MER, jag går runt och är rädd 24/7

Exempel: JOBBET

jag sitter helt ensam i restuarangen men hör ändå
folk som klingar i glas och bestick som om någon åt middag,
Jag går in och städar på toaletten och den spolar av sig själv,
jag bestämmer mig för att sätta mig ner ett tag och
efter en stund när lampan blinkar till sveper det förbi en iskall vind,
trots att alla dörrar varit stängda hela kvällen...
Jag lägger fram kladdkaka på bänken i köket,
men avbryter mitt projekt för att kolla till där uppe.
När jag kommer ner igen står kladdkakan i kylen igen

Exempel: BARNVAKT

jag ligger med huvudet åt "fel" håll
så att jag inte ser vad som händer bakom mig
jag hör ett steg bakom mig och tänkte att det
kanske var hugo som vaknat och kommit ner för sällskap,
men ingen kommer fram till mig och jag vågar inte kolla bak såklart,
så jag ligger där och tänker att om han nu ska va så jävla läskig och smyga
får han faktiskt komma fram om han vill att jag ska bry mig..
då hör jag att någon tar ett steg närmare och det skär till i hjärtat
så jag ringer julia snabbt och vänder mig om, men ingen är där.
julia berättar om Hugos låtsaskompis Lyckod... jävla bra timing jjulle

Telefonen ringer och till och med en efterbliven skulle veta bättre än att svara,
det är alltid då det hemska i filmer händer så jag försöker stänga ute oljudet,
Hugo börjar grina, och min första tanke är "men helvette nu börjar slakten.. "
fast det är ju det jag får betalt för egentligen?
=att se till så att ingen av dom dör
så jag ropar lite osäkert ... hhu..huuu.huuugo...
som för att scanna av vart i huset han befinner sig,

och får fram att han är på över våningen så jag går till trappen
men får en chock då jag inser att han ljudlöst gått ned för trappen
på bara någon sekund och står där tårögd
och pratar med någon framför sig som jag inte ser
"jag vill till mamma.. hjälp mig till mamma.. "
Paniken jag greps av led till att jag slet upp honom under min arm,
sprang upp för trappen och tvingade honom att somna om...

Jag sätter mig i soffan igen, aningen mer otröjsam
men på övervåningen levde det om som satan för att de hyr ut den översta våningen,
kvinnorna där upp pratade så högt att jag ville springa upp dit med silvertejpen och skrika,
"JAG HAR BARN SOM SOVER!"
vem flyttar möbler 12 på natten? all porslin klingade där jag satt pga deras dunsar i golvet.

Pappans kompis kommer hem och frågar om det varit högljutt, och jag spelar lugn och säger , nejdå!, fast tjejerna där uppe har varit lite dryga,
-alex.. det är ingen som bor där uppe?
-VA?!.. eller jag menar va? är du sääker?
-ja, det är jag som bor där och jag har ju varit ute ikväll

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0